Det har precis varit Kristiflygare och för ganska exakt ett år sedan så slutade jag tävla på nationell nivå i Poetry Slam.

Jag minns det med skärpa, hur vi gick upp och läste en av de starkaste texterna jag vet som Team Piece i finalen och sen gick därifrån och drack champagne istället. Jag skålade över att jag aldrig mer tänkte utsätta mig för ett SM.

Ett tag var jag rädd att jag skulle ångra mig. Att jag nu, ett år senare skulle längta tillbaka. Men det gör jag inte det minsta. Jag älskar fortfarande formatet och tycker att Slam är något av det roligaste man kan syssla med, men som i alla rörelser med få utövare så var den sociala biten ganska plågsam. Särskilt som det är en helt bekräftelseorienterad rörelse – man får ju poäng, för fasen, för att vara duktig!

För en del personer är Poetry Slam bara en pusselbit i en jakt på den perfekta identiteten. Rätt politik, rätt framtoning, rätt mängd saker att vara upprörd över. Det blir som ännu en bit av den ultraliberala röra vi rullar runt i dagligen, där det viktigaste vi har är vår självbild.

Jag skulle inte säga att det är fel att ha Poetry Slam som identitetsmarkör, det är mer av ett konstaterande att i kontexten av ett allt mer segregerat klassamhälle med allt mer ansvar på individens egna axlar så blir det automatiskt smittat. Den där scenen är nämligen kanske en av de mest trendkänsliga och oroliga platser jag varit på. (Case in point: Under åren jag tävlat har årets vinnare färgat nästa års tävlande i ingen särskild ordning: Skägg och rim, kort tjej och rim, feministiska manifest, sexualidentitet, kulturell bakgrund, katalogdikter om politik, ordvitsar, Män som skriver om sin Pappa, Mobbingdikter, etc etc)

Ibland har det skämtsamt pratas om att trycka upp texthäften så publiken kan sjunga med, alla säger ju ändå samma sak.

Jag säger det igen, jag älskar Slam. Jag hade inte varit hälften av den skribent jag är idag om det inte var för Slamrörelsen. Jag hade inte haft några kompisar ens, bara det. Alla mina närmsta vänner är kopplade till Slam.

Men jag är verkligen inte tänd på att syssla med det på en nivå som SM igen. Jag har kommit nia som bäst och vunnit Team Piece-delen ett par gånger, samt plockat silver och brons. Jag har kommit tvåa i ett improslam på SM-nivå. Jag har gjort mitt. Jag har haft tillräckligt mycket lättirriterade arga poeter runt mig som blivit för fulla och kastat flaskor mot mig (SM i Avesta), kallat mig gestapohora (SM i Visby*), buat när någon läst om mens och feminism (SM i Stockholm), raggat på minderåriga tjejer (alla SM i historien), lappat till folk som försökt hjälpa dem (SM i Malmö), brutit kontakten med mig och spytt galla över mig för att de preliminära räkneresultaten och de faktiska inte stämde (SM i Malmö), haft vansinniga diskussioner om hur vi måste byta ut alla regler och specialanpassa för att det är synd om den och den gruppen pga påstådd förfördelning (alla SM någonsin), etc. Det jag ser på SM är en sport som borde fått självdistans, men istället blir mer och mer självcentrerad.

Poetry Slam är skitkul, som format. Men på mästerskapsnivå är det ett magsår, varje gång. Jag vill kunna njuta av dikterna, hurra och gilla. Jag vill ha roligt när jag är där. Inte vara rädd och orolig eller missunnsam.

Så därför slutade jag. Dessutom hade jag hållit på satans länge. Det var dags helt enkelt. Det finns, i den där röran av nerver så otroligt mycket intressanta unga röster, vissa av dem kommer bli utmärkta poeter, andra kommer bli skickliga berättare, vissa kommer försvinna. Men potentialen till en stark generation som hittar sin egen röst, den finns där. Jag har aldrig varit så stolt som SM i Malmö 2013, när Nino Mick vann och Mimie Märak kom tvåa. Det var en strid på kniven med tiondelar som skiljde, och de var grymma båda två. Där och då visste jag att slam kan göra skillnad. Att vi kan vara en plats för de som annars tystas. Det var häftigt.

Jag har träffat människor genom slam som jag ser upp till otroligt mycket. För deras språk och rättspatos, för deras vänskap. De jag känner via slamrörelsen är kanske några av mina favoritpersoner. Jag har dessutom tack vare Poetry slam fått träffa mina faktiska idoler, vilket är stort så väldigt stort.

Jag tror också att jag själv var uppskattad av många, även om jag mest minns gliringarna om att jag skrev för mycket om sex eller hade fel språk. Men jag vet att många tyckte om mig. Det finns inget som klår känslan av att stå på scen i SM i veta att man är med i det beryktade helvetesboutet, där de bästa lagen möts och slås ut inför final, veta att man är en av de personer folk räknar med ska prestera.

Men nu, nu är det ett år sedan jag stod på den där scenen. Mitt bästa minne från förra årets och därmed mitt sista SM, är fredag-kvällen, när vi mötte två bottenrankade lag och hade ett jättetrevligt bout. Många av de andra i den omgången gjorde sin sista läsning på SM den kvällen, och stämningen var fin och varm i lokalen. Isak läste sin Chtulu-dikt hur bra som helst. Klara läste skitbra. Ivar tror jag kukade ur och improviserade, bara för att. Eller så läste han jättebra. Jag minns inte ens vad jag läste, men jag tror det var Pilatesmammorna. De andra lagen läste också bra. Riktigt bra. Det var bredd och olika ämnen, även om jag råkade överhöra ett försök till raggning från en poet till en annan i stil med ”alla andra är så tramsiga, du är den enda som är allvarlig, det är så skönt att slippa allt trams”, vilket var skitsnack som raggning så ofta är. Vad boutet främst var, var att det var en omgång med kvinnor som läste om sina liv. Inte så värst tramsigt enligt mig. Hur som helst. Det var mitt livs favoritbout. Det var som Slam ska vara. Usla raggningsförsök om än ej på mig, öl, poäng som sätts helt arbiträrt, folk som visar sina smutsiga trasiga innanmäten.

Så, därför, och nu kommer vi till den riktiga poängen med detta inlägg, så kommer jag att köra en helt annan typ av slam till hösten. OrdpåScen kommer till hösten att hålla i ett antal temaslam. Det kommer vara arbiträrt, nördigt, och till för de som vill ha kul, mys och potentiellt hångel. Jag vill flagga i förväg för att om någon vet med sig att de har en dålig raggteknik så har jag jobbat lite på en guide kring det. Fråga mig, helt enkelt.

Jag vill ha ett slam dit poeterna kommer och fläker ut sig i skydd av teman och trygghet, och jag vill att vi ska göra det tillsammans, utan våld, hot, stress och press. Utan bara för att det är gött. Så med all kärlek är ni inbjudna att komma och vara era vanliga fantastiska jag i höst.

Just det ja, jag kommer också högaktningsfullt skita i reglerna. Den ni. Mer om det senare.

 

Så tack SM i Poetry Slam. För att du gjorde mig till den jag är, med rättspatos och bitterhet och jävlig tävlingsinstinkt och press och allt. Tack för alla fina vänner. Också tack för att du lärde mig att alla är människor. Att den som är bra på scen kan vara hemsk i verkligheten, och tvärtom. Tack för att du lärde mig att prata med de som fick sämst poäng som ingen ville vara med. Du lärde mig att de som är viktigast är inte de som står längst fram, utan de som inte får en chans att komma fram. Tack för att du lärde mig att flyga med språket, att det är ok att säga fel. Ok att misslyckas. Ok med allt.

Tack för att du förstörde min klädstil. Gud, jag har stått på scen i pyjamas.

Tack för att du finns. Må du fostra tusen andra poeter, som kan komma ut lika desillusionerade men genuint nöjda som jag.

 

Ps, evenemangen ordnas tillsammans med OPS, Dunkelbyrån och ABF

 

*Nu när jag dragit mig ur vill jag passa på att säga att det var jag som propsade på att ringa polisen. Under lång tid vågade jag inte säga det, då personen som utsatte oss för hot och våld fortsatte hota. Nu vet ni.

Flattr this!