Vi sitter på varsin säng, i en liten ombyggd husvagn modell skitgammal trävagn. Jag och Maria pratar om text och hon berättar om att hon tagit bort ramberättelsen och insett att hennes roman bär utan den.

Vi har uppträtt på Backafestivalen. Det har regnat. Vi har varit glada, berusade, bakfulla. Stått med hav upp till knäna och betraktat världen. Diskuterat politik. Oroat oss över en tjur som vi trodde flemade men som bara försökte äta från en hög gren. Nu sitter vi här och pratar text. Om att stryka bort.

backafestivalen

Jag har själv tänkt samma sak ganska länge, det har grott i mig i ett par veckor. Den kanske inte behövs längre. Med Sand tog det också ett tag, beslutet att släppa sargen och låta texten stå för sig själv.

Jag bestämmer mig. När jag kommer hem till rinnande vatten, dusch och dator igen efter den här något röriga men otroligt roliga festivalhelgen så ska jag ta bort de där kanterna. De som jag så krampaktigt hållit mig i. Nu ryker det.

Romanen jag jobbar med nu är mycket enklare än Sand, den är rakare, roligare och mer aktionsdriven än mina andra manus. Och det är den tack vare att jag hade ett tydligt mål med ramen. Jag visste vart jag skulle. Jag har berättat mig själv från A till B till Ö. Och nu stryker jag A och Ö. Jag har precis bytt ut alla namn i den för att skjuta iväg den i en ny riktning, och nu är det dags. Stryka, klippa ut och öppna för nya vändningar. Jag har märkt det när jag skrivit, att här finns det plats för mer text. Det börjar ju precis bli riktigt spännande, där vid ÅÄ.

Så det blir tillbaka till skrivandet. Det blir tillbaka till historiebyggandet, för jag känner det i mina vatten. Det finns något här. Något riktigt bra.

Man ska inte vara rädd för att stryka. Jag dödade just min bästa darling någonsin, ni ska få den här så att den får en värdig begravning.

Agnes ska först upp mot väggen när revolutionen kommer. Skulle det vara så att någon annan åker upp före, så kommer jag bara ha en sak att säga: AVGÅ ALLA.

Där sitter hon i mitt kök, gränsle över Erik som om hans kuk var byggd av magneter.

Vilken härlig tjej.

Så. Där är det. Början på hela texten. Nu borta. Det där kommer inte längre att ha hänt i romanen. Det kanske återkommer, vad vet jag. Men på vägen dök det upp något mycket mer intressant att utforska och jag tror att mina tänkta läsare kommer hålla med. Nämligen: Hur gömmer man sig i någon annan? Vad händer om det visar sig att ens alterego är ett eget medvetande?

Jag kanske återkommer till det där stycket. Det vet jag inte, men just nu blir det inget med det. Skära och hacka, yxa och slägga. Det är helt ok verktyg att ha när man skriver. Ja, metaforiskt då. Att slå sönder vad man trodde var texten kan mycket väl slå bort utskiktet och avslöja vad det egentligen handlar om.

Att skriva är på sätt och viss alltid en terapeutisk process, det måste det få vara. Man hittar vägar in i berättelsen men måste ständigt också betrakta sitt eget arbete och sin produkt, hålla ihop och ta beslut utifrån sin egen kapacitet. Jag vet vid det här laget att jag arbetar bäst om jag ger mig huvudstupa in i skrivandet, presterar en bas på 40 sidor, och sen pausar. Sen 40 sidor till, och så redigering. Det här tar ungefär ett år. Efter det så måste jag distansiera mig, hitta nya projekt och annat att lägga min oförbehållslösa förälskelse på, så att jag faktiskt kan se vad jag gjort. Sen analys. Hänsynslöst betraktande, men kärleksfull hantering. Jag vet när jag klarar respons och när den skaver för djupt i mig. Jag vet när jag behöver stöd och när jag behöver låta saker vila. I alla konstnärliga processer jag sysslar med är det samma sak. Lustdrivet men analytiskt, utforskande. Även om jag ger mig hän i flow så behöver jag komma ihåg att detta är en kontrollerad mogen process och inte barnets känslomässiga kaos. Lek, med en vuxen människas kapacitet.

Hur ser er process ut?

Flattr this!